Bengt vilar benen längs vägen.

Ja, det lät som en god idé att cykla till Setenil de las Bodegas igår. När vi lämnar Ronda tvingas vi först ut i tung biltrafik innan vi kan ta av på vägen mot Arriate som ska ta oss till vårt mål. Vi kommer sedan ut på en mindre, till och från kurvig väg utan vägren. Det är inte så farligt med trafik till på vägen till Setenil, men på tillbaka vägen till Ronda blev det desto värre att försöka hålla ut så långt som möjligt
så att bilarna kunde köra om oss även vid möte av andra bilar.
När vi börjar cykla till Setenil undrar vi varför spanjorerna inte har byggt vägren eller rentav – varför finns inga cykelvägar där man kan ta sig fram i lugnt tempo till fågelsång? Efter att ha mött endast 3 st elitmotionärer på tävlingscykel både på dit och hemvägen – och efter att ha upplevt lutningen – förstår vi.

Även om här fanns cykelvägar skulle ingen människa på normal motionsnivå orka cykla på dessa vägar. Det går upp, upp, UPP! Lutningen är så vansinnigt lurig att det för blotta ögat ser platt ut, men det rullar inte av sig självt. Så fort vi slutar trampa stannar cyklarna, innan vi förstår att det faktiskt går uppför känner vi oss knäckta över att få mjölksyra på en jäkla raksträcka. Haha. Vi tröstar oss med att det som nu går upp, går på tillbakavägen ner. Problemet är att likaså nerförsbackarna förvandlas till uppförsbackar…

Ja, det ser rakt ut, men det är det inte!

Setenil de las Bodegas ligger i en dal 555 m över havet. Här bor ca 3000 människor,
en del i hus som är inbyggda i berg ungefär som när vi var i Guadix.
Här är kallt och rått. Solen kommer inte åt majoriteten av gatorna i byn eftersom husen är byggda på höjden i en dal mellan kalkstensbergen. Till en del av restaurangerna når dock solens strålar och människor trotsar kylan på dess uteserveringar. Här är de flesta vi möter på gatorna turister, eller vana vid att se turister för människor hälsar på engelska istället för på spanska. Vi tänker att människorna som är bofasta här måste få hälsoproblem med denna råa kyla och fuktighet.
Detta är ingen bra plats för en astmatiker.

Setenil de las Bodegas.
Floden Rio Trejo delar byn på mitten.
Jodå, det är full fart på trafiken inne i byn, trots den begränsade framkomligheten.
Kanske den mest kända gatan i Setenil?
Det hängde tvätt nästan överallt i denna by.
Alla orter har fattigare områden. Så också Setenil.
En mysig entré, där skulle man ju kunna gå i ide.

Innan vi cyklade till Setenil de las Bodegas tog vi reda på hur lång tid det skulle ta. Ungefär 1 timme på cykel, ja det lät ju som bra vardagsmotion. Men här hade nog inte gps:en tänkt på alla uppförsbackar som sinkade oss. Det knäppa var att när det gick uppför, då gick det uppför i 2-3 km i taget. Vi orkade ju inte cykla i uppförsbacke så långa sträckor! Det blev mycket gående uppför, skjutandes på cyklarna. När det sedan gick nerför fick vi lov att stanna till för att vila bromsarna lite. Ja, vi bromsade nästan konstant nerför, men det gick åtminstone fortare än uppför! Väl hemma vid husbilen sent på eftermiddagen var Tina rätt glad för att ha överlevt dagen, hon som är en riktig “rädd hare” när det gäller att cykla. Bättre med båda fötterna på jorden. Ja, vi pratade faktiskt om att det hade varit bättre att gå istället för att leda cyklarna längs vägen i uppförsbackarna. När vi lämnade Setenil för att ge oss tillbaka mot Ronda visste vi att vi hade ungefär 3 km uppförsbacke att kämpa mot. Det tog oss 1 timme och 15 minuter att leda cyklarna den sträckan, snacka om tröstlöst. Totalt tog det 4 timmar och 15 minuter tur och retur.
Det kan man väl säga var bra vardagsmotion i alla fall. Men skulle vi göra om det? Knappast.
Bengt hade planer på att få cyklarna stulna så han aldrig skulle behöva cykla igen… 🙂


Det fanns många olivodlingar längs vägen. Längst bort lurar den vita bergsbyn Olvera.

Vägen kantades av olivodlingar och just nu är det tydligen skördesäsong. Vi stannade upp med cyklarna och iakttog hur de använde sig av något som såg ut och lät som en röjsåg. Men de sågade inte med den utan fäste den i trädet för att skaka ner oliverna på ett nät som de placerat på marken under trädet.
Ett träd i taget, ganska tidskrävande arbete alltså.

När vi står och tittar hör vi plötsligt ett “nöffande” ljud och börjar spana runt omkring oss. Jodå, mycket riktigt ser vi Iberiska grisar springa runt bortanför olivodlingarna. Jamon Iberico är den finaste spanska skinkan du kan äta. Grisarna föds upp på ekollon och detta ger skinkan en nötig karaktär. I området här kring Ronda släpps tusentals Iberiska grisar ut under hösten och vintern för att frossa på ekollon. De äter ungefär 2 kg ekollon per dag! Här i bergen runt Ronda produceras mestadels av Iberico skinkan. Det är bara den Iberiska grisen som har talangen att kunna skala ekollonet i munnen och sedan spotta ut skalet.

När vi först kom till Spanien köpte vi Jamon Iberico av flera olika lagringsgrader, men hittade inte någon som föll oss i smaken. Nu däremot har vi lärt oss vilka vi gillar och vilka vi har svårt för. Vissa är väldigt sträva och feta att de nästan fastnar i gommen, vissa är sega och svåra att tugga sönder. Men de vi köper nu är krämiga och smakrika, så man lär sig eftersom. Igår köpte vi Bellota skinkan från Iberico grisen, tror vi gav nästan 100 sek för 150 gram. Men god var den och det var vi värda efter den cykelturen!

Bilden är ärligt stulen från google 🙂

3 kommentarer till “32 km på cykel i uppförs- och nerförsbackar.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *