Skymningstid över ställplatsen vid byns strand.

Här står vi på en ställplats med vackert läge vid Praia Fluvial som är gratis. Det är precis att vi får plats på längden, men väl på plats är det ju ett väldigt trevligt läge! Precis när man åker in i byn finns möjlighet att fylla & tömma tankarna, dock är det en ganska bra bit att rulla sin toalettkassett dit ifrån ställplatsen så nu slänger vi pappret i soppåse för att hålla volymen nere.

Nu har vi stått utan el sedan vi åkte in i Portugal, vilket är 10 dagar sedan!
Men visst, vi har snålat mycket med elkonsumtionen och passat på att ladda upp tekniken med hjälp av inverteraren under dagarna när solpanelerna laddar för fullt. Vi har haft sol VARJE dag, i stort sett hela dagarna så det är tack vare vädret som vi har kunnat stå utan el såhär länge. Vi har ju åkt så korta distanser nu på max 30 minuter så bilen har ju inte hunnit göra så mycket åt batterierna under körningen heller. Nästa stopp i Beja planerar vi att stå med el så att batterierna får återhämta sig och motioneras lite.

Ett väldigt speciellt hus i byn!
Såhär ser alla andra hus ut i byn. Långa arbetarlängor, halvt som halvt bågformade och ett enormt elnät som ett mönster i himlen.

På tal om att motioneras så har vi idag motionerat oss själva på den 14 km långa sträckan PR10 som tog oss på en bra rundtur i gruvområdet. Vi är glada att vi tog cyklarna på denna led för den hade varit extremt tråkig att gå eftersom landskapet runt gruvorna är väldigt kargt.

Romarna bröt guld, silver och koppar här under 400 år och gruvorna användes inte igen förrän år 1854 då en italiensk gruvarbetare gjorde anspråk på området, dock kom aldrig arbetet igång och redan året därpå tog ett franskt bolag över och gruvdriften kunde starta igen. Det blev samma år en ökad efterfrågan på koppar pga den industriella revolutionen och man fokuserade därför på kopparbrytning. 4 år senare skrev ett engelskt bolag på ett leasingavtal på 50 år som gav dom rätten att fortsätta med gruvdriften. 1862 byggdes en 18 km lång järnväg ner till hamnstaden Pomarão där man sedan fraktade malmen vidare, mestadels till England. 1867 gick man över från gruvdrift till dagbrottsdrift. Man anlade 7 dammar för att kunna tillgodose vattenbehovet till förädlingsprocessen. Myndigheterna beställde planteringar av tallar för att maskera industrilandskapet, dock överlevde inte träden i det giftiga klimatet. Man planterade sedan eukalyptus som överlevde och fortfarande står kvar i det karga landskapet. Koppar och svavelkis var de största produkterna från malmbrytningen och man bröt 25 megaton malm fram till sista året; 1966. Då försvann lönsamheten med tillgången av malmen och platsen lämnades öde full av gifter.

Ett storkpar tycker åtminstone att dessa hus är en bra boplats.

Eftersom det var ett engelskt bolag som drev gruvarbetet vidare kom det många arbetare hit ifrån Cornwall i England som fick högre positioner. Den större delen av arbetskraften var dock portugisisk och dessa fick jobba “på golvet”. Det tog endast några år för det engelska bolaget att bygga upp en liten gruvby med små bostäder i längor till sin personal. Det fanns även en egen polisstyrka här som utåt sett skulle skydda byn från smuggling och tjuvar. Dock användes “poliserna” snarare som vakter som såg till att personalen jobbade så hårt som möjligt under arbetsdagen. Dessa vakter skrämde även arbetarna så att de inte vågade klaga över de dåliga förhållandena som de levde i.

Värt att nämna är att Minas de São Domingos var den första platsen med el i hela Portugal, tack vare den framgångsrika gruvdriften. Under gruvans storhetstid blomstrade byn och det bodde 15000 människor här. Vi hörde att det nuvarande invånarantalet är 400 personer.

De gamla lokstallarna.
Här ska man nog undvika att bada. Det har bildats ett vitt skum i kanterna och det stinker svavel.

Vi har firat denna Alla Hjärtans dag med att umgås hela dagen (som vi gör nuförtiden). Det är present nog att ha tiden att vara med varandra. Under alla år med bageriet har vi inte haft mycket energi kvar till varandra efter en sådan här “högtrycksdag” inom handeln. Vad mer kan man begära än tid med den man älskar? Hoppas ni som läser också haft någon att dela er dag och tid tillsammans med!

2 kommentarer till “I gruvstaden Mina de São Domingos”

  • Hej! Härligt att få mera info(museitanten?) Kul att ni oxå gjorde cykelturen. Den var ju bitvis tråkig, men färgprakten som blev i solskenet övervägde tyckte vi

    • Halloj!! Nej, vi frågade Google 🙂 🙂 Jo, helt klart var det ju guld som glimmade här och var. Med cyklarna kunde man ju trampa snabbare i de tråkiga sektionerna. Men vilka uppförsbackar! Sista biten gick ju igenom en hage full av tjurar så vi tog bilvägen där istället! Haha.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *