Vi lämnar Fatmomakke efter frukost och styr kosan förbi Klimpfjäll mot Vildmarksvägens högsta punkt, Stekenjokk 876 m.ö.h. Vägen dit bjuder oss på vackra vyer, en föraning om vad som komma skall. Stekenjokk anses av somliga som överskattat, platt och kargt. Men vi ä-ä-ääääälskar den färggranna platån som är förvånansvärt lättåtkomlig för oss husbilister!

Sagolikt!

Stekenjokkvägen är endast öppen från början av juni till mitten av oktober på grund av den stora snömängden som faller under vintern. När vägen är nyöppnad kan plogvallarna vara flera meter höga. Stekenjokk är ett viktigt renbetesland, brunst- och kalvningsområde. Det är snart dags för märkning av kalvarna, men vi var lite för tidiga tyvärr. Vissa hägn hade redan förberetts inför märkningen och vi såg helikoptrar som sökte av området för att lokalisera renhjorderna. Stekenjokk tillhör Jämtland och Västerbotten. Jämtlandsidan försöker få ett stopp på ligornas äggstölder av sällsynta fågelarter genom att i år ha infört ett tillträdesförbud under månaden då ruvningen pågår. Västerbottensidan tillsätter istället striktare övervakning och kontroller. Man ser tydligt med hjälp av skyltar var man inte får gå. Vi går försiktigt på Västerbottensidan men märker vid två tillfällen att vi stör fåglar genom att komma för nära deras bon som knappt syns under de lågväxta buskarna. Det gäller att titta var man sätter fötterna! Det bästa är förstås att inte gå ifrån de iordningställda vägar som finns.

Sveriges högsta asfalterade väg korsar Stekenjokk platån.

Efter en och annan svängom i uppförsbackar är vi plötsligt DÄR!
Trots avsaknad av sol slår färgskalan mot vårt intryckscentrum som en rak höger!
W A O W !

Den utsikten lär bli svårslagen i framtiden.

När vi når den stora grusplanen mitt på fjället blåser vädergudarna isande vindar på oss. Termometern visar 5 solfria grader. Brrr! Vi värmer upp oss inför en tur på fjället med Pitepalt som vi hittade på Klimpfjälls lilla matbutik. Jodå, så fort vi ätit upp kände vi oss som riktiga norrlänningar – drog på oss femton lager med kläder och klev ner från husbilen, rakt ut på fjället. Det är som att komma till Mars.

Pitepalt.

Vi går runt på Stekenjokk i flera timmar. Trots att vinden pinar på, så kan vi inte slita oss. Kanske hjälpte Pitepalten till, för resten av skaran som besökte platån gick in igen lika snabbt som de gick ut. Många åker vidare efter ett kort stopp. På fjället spanar vi fåglar (ren såklart) och synar, för oss, nya växter.

Stekenjokk.

Stekenjokkvägen anlades under 1960-talet tack vare gruvdriften som skapade 178 arbetstillfällen. Den närliggande byn Klimpfjäll blommade ut under gruvåren, idag är vägarna där knappt körbara. Vi åkte på en gata som hette Renstigen och med tanke på den gatans skick var den inte duglig till annat än som just en renstig… Under 12 år bröts 7,1 miljoner ton malm som i sin tur innehöll 90,000 ton koppar, 170,000 ton zink, 140,000 kg silver och 980 kg guld. När gruvan var igång plogades Stekenjokkvägen året runt med Europas största snöslunga. Det har gjorts nya ansökningar om att öppna gruvan igen (pågående debatt) men samerna vägrar att samarbeta på grund av de stora konsekvenserna gruvdriften skulle ge rennäringen. Gruvdriften skulle skapa 150 arbetstillfällen under 10-15 års tid. Gruvbolaget Vilhelmina Mineral har senast ansökt om tillstånd för malmbrytning under vintertid med transport till Norge för förädling. Ett alternativ de själva anser skulle störa rennäringen minimalt.

Bengt kunde inte hålla sig från att kasta ett par snöbollar mot fotografen.
Magiskt, vilka färger och mönster!
Tina tänkte bygga sitt hus bredvid denna sten, eller varför inte på den? Här känns inget omöjligt!

På eftermiddagen satt vi inne i husbilen och tittade på renarna genom våra kikare. Och kände oss som världens lyckligaste! Det var svårt att varva ner för natten och vi tittade på solnedgången från sovrumsfönstret kl. 00,30. Sen tog det ännu en bra stund innan vi båda lyckades sova, man fick den där barnsliga känslan av att man inte ville missa något. Sista kiken ut genom fönstret blev 01,30.
Då började tankarna sväva mot soluppgången, men på något sätt somnade kroppen ifrån den.

Solnedgången på Stekenjokk.

Efter en helt vindstilla natt och morgon åker vi vidare på vår resa runt Sveriges troligtvis vackraste väg; Vildmarksvägen.

En kommentar till ”Vildmarksvägen dag 4, Stekenjokk”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *