En fors mellan två grusplaner efter avfarten mot Leipikvattnet. Ett perfekt stopp och övernattning med husbilen.

Efter att vi lämnat Stekenjokk rullar vi med husbilen mot Leipikvattnet och Bjurälven.
Här finns Sveriges mest utpräglade Karstlandskapsområde. Som tidigare har vi haft svårt att hitta information om besöksmålen längs Vildmarksvägen och blir därmed snopna när vi kommer fram till Leipikvattnet och inser att vi har 3 km att gå till den delvis underjordiska älven, Bjurälven. Under tiden vi spenderat på Vildmarksvägen har vi lärt oss ett nytt begrepp, nämligen “norrländska kilometer”.
När vandringsleder märks ut häruppe vet vi nu med säkerhet att det är väldigt långa km,
om inte rent av glädjesiffror som skrivs ut på skyltarna. Dessutom är terrängen här uppe inte lika platt och ordnad som vi söderut är vana vid 🙂

Det ligger en del träd över stigen här och var, vissa ser ut att ha legat väldigt länge.
Men, vänta lite, vadå HÄR börjar äventyret?!

På stigen från Leipikvattnet mot Bjurälven undrar vi om vi någonsin kommer fram? Och till vad? Mot slutet möter vi ett par som hade missuppfattat denna tur, precis som vi. För väl framme efter de 3 “norrländska” km börjar äventyret?! En 5 km lång slinga runt karstområdet. Jaha du. Här kommer vi i illa valda kläder, som inte alls lämpar sig för en promenad på totalt 11 “norrländska” km….
Dessutom har vi inte med oss vatten eller mellanmål och det börjar bli lunchdags.
Vi bestämmer oss för att åtminstone gå och titta på det fina vattenfallet i början av leden.
Det innefattar “bara” 130 trappsteg ner – och självklart upp igen!

Visst är det fint, men inte värt 6 km vandring t/r…

Vi tror att detta hade varit en väldigt fin dagsutflykt om man vet om avstånden. Då hade vi kunnat haft med oss matsäck, njutit av motionen och landskapet. SÅ synd! På väg tillbaka till husbilen som vi parkerat vid Leipikvattnet möter vi ett äldre par – även dom ovetandes om avståndet som väntar. Dom blir minst lika bedrövade som vi, för de är ännu sämre klädda. Nu kommer regnet och vi har skaljackor, men inte de. Vi går tillbaka i ett mycket raskt “hur-jäkla-långt-kan-det-vara-kvar-egentligen” tempo och tänker minst tre gånger att DET där är sista spången…
Det är skönt att komma tillbaka, byta de blöta kläderna mot torra och fortsätta vår färd längs Vildmarksvägen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *